datorflickan

Är det inte konstigt hur humöret kan svänga ibland? Hur man ena sekunden är toppenglad, den nästa vill slita något i stycken och den tredje vill slänga sig ner på sängen och aldrig vakna igen? Men man ska ju alltid vara positiv, det är något jag alltid tänker dock aldrig utövar. Dubbelmoral, javisst. Sedan finns det stunder då man faktiskt är positiv, och man håller sig positiv hela dagen till och med. Men om jag tänker efter så finns det alltid något som jag klagar över dagligen.
Damn, jag är inte en positiv människa trots allt. Även fast jag försöker intala andra det (eller rättare sagt att de tror det och jag försöker leva upp till den bilden) och även fast jag försöker få andra att vara positiva i de negativa studerna. Jag själv klagar som sagt mycket, men jag står inte ut med folk som klagar. Jag får panik, vet inte vad jag ska säga. Det värsta med att ha tjejkompisar är när man måste trösta, särskilt när det gäller pojkvänner. För jag vet inte hur man gör, jag är såå himla dålig på sånt. Jag tröttnar och sitter och spelar med medans jag i huvudet tänker att jag inte vill. Vill inte. Jag blir irriterad och sen så är min dag förstörd.
Även fast det inte låter som det så är jag en oerhört empatisk människa, jag tål inte att se folk ledsna. Om någon nära stående är ledsen så blir jag också ledsen, trots att jag är sämst på att trösta. Det värsta jag vet är när folk kommer till mig och vill prata och börjar prata om att de skulle vilja ge upp livet, sluta leva, ta självmord. Jag har väl också tänkt att jag inte orkar med längre, men aldrig att jag säger det till någon annan. Aldrig. Jag blir så deprimerad av sånt, och som vanligt vet jag inte vad man ska säga. Just nu vet jag inte heller vad jag ska säga, jag orkar inte tänka på det nåmer.